Nu är Stora Malm vägkyrka och till den 9 juli kan besökare se träsniderier med koppling till platsen i kyrkan. Annelie Hedlund har tagit initiativet till att visa några av sin farfar Elis Hedlunds träfigurer. Elis Hedlund var kyrkvaktmästare vid Stora Malms kyrka mellan 1929 och 1968. Annelie Hedlund och hennes bror Stefan tillbringade många av barndomens sommarlov och jullov på 1950- och 60-talet hos farfar Elis och farmor Edit.Syskonen lärde där känna barnen Berlin i Stora Malm. Det var Arne Berlin som tog över kyrkvaktmästartjänsten när Elis Hedlund slutade efter 39 år.Än i dag åker Annelie Hedlund ofta till Stora Malm och ser välkända namn på gravstenarna. För några år sedan råkade hon i samspråk med en kvinna på kyrkogården. Det visade sig vara Gunilla Berlin som Annelie inte hade träffat på 47 år. Vänskapen har bestått och Annelie Hedlund berättar att det är mycket tack vare Gunilla som den nu aktuella utställningen har blivit av.Elis Hedlund fick inspiration till sina sniderier av människor han mötte, och det är inte omöjligt att ansikten från Stora Malms förflutna känns igen i utställningen.

Tänk om vi kunde bygga ett hus precis här. Ja, så gick våra tankar när vi betraktade solnedgången varma sommarkvällar och blickade ut över Saxarfjärden.
Och så blev det. I dag har vi skapat vårt hus på Ljusterö i Bensviken. Ett hus byggt på pålar av elva tallar från den egna tomten, allt för att husets framsida skulle kunna vila mot berget och gränsen mellan ute och inne skulle suddas ut.

Ja, så tänkte vi redan 1992 då Sven började skissa på huset, som till en början var tänkt som en hytte på cirka femtio kvadrat. En sådan hytte man ofta ser i Norge, högt belägen med en hisnande utsikt. Ett hus med plats för det nödvändigaste och där läget och den omgivande naturen är det viktigaste. Idag har huset utökats med flera kvadrat: med sina vitmålade väggar och glasdörrar, sparsamt inrett har det  behållt sin enkelhet. Vi har dock unnat oss lyxen med värmeslingor under det gråmålade trägolvet, samt en kamin som skänker värme under vintern.
Och fortfarande efter så många år får vi nypa oss i armen: det krävdes mycket svett och tårar för att få upp allt virke till tomten.

Var man än befinner sig i huset ser man havet : det är som att vara på en båt. Det var också tanken när Sven ritade det. På Saxarfjärden åker segelbåtar, vattenmopeder-  Tallink- som är så punktlig så att man kan ställa klockan efter henne när man vaknar på morgonen. Ja, huset kunde inte vara mer strategiskt placerat.

Som jag skriver i min blogg om Ö-älskare. Till Ljusterö åker vi året runt. På vintern tänder vi en brasa och njuter av naturens skiftningar. Även så, i augusti då nätterna blir mörka kan vemodet infinna sig. Och när vi sitter på altanen och ser ut över Bensviken, och holmen där svanarna har slagit sig till ro, skänker vi Svens farfar en extra tanke. Han som i slutet på 1930-talet kom till Ljusterö ditlockad av annonsen om en tomt till salu och ett löfte om en ozonrik och hälsosam luft. Som så många andra ville han hitta en plats där det råder lugn och harmoni, en plats som idag är ett paradis för kommande generationer- barn, barnbarn, barnbarnsbarn…

Ein Karem vid Jerusalems sydvästra gräns  är känd som Johannes Döparens födelseplats. Hit kommer cirka  tre miljoner besökare varje år, varav många pilgrimer.  Här har även många konstnärer slagit sig till ro. En av dem är Yitzhak Greenfield, känd över hela världen för sin konst.

Redan första dagen i Ein Karem, slås man av lugnet och stillheten, en stor kontrast mot larmet och all trafik i Jerusalem, bara 20 minuter härifrån. Omgiven av en frodig lummig dal lever Ein Karem, Vårens vingård på hebreiska, verkligen upp till sitt namn. I mars månad har visserligen mandelträden blommat över, men året runt sprider sig doften av vilda blommor, timjan och lavendel över byn. Vid anblicken av de välskötta stenhusen och de rensopade gatorna är det svårt att tänka sig att Ein Karem var ett slumområde under en lång period. Något som blev tydligt en decemberdag 1948, då två lastbilar med immigranter från Marocko och Irak anlände till den övergivna byn.
”Det här är paradiset, ni otacksamma dumskallar. Ni förtjänar inte att vara på denna underbara plats. Åk härifrån, åk härifrån!”.
Orden lär ha kommit från syster Elisabet, nunna i det ryska klostret Al Moskovia i Ein Karem. Staten Israel hade nyligen bildats, och regeringen sökte husrum för alla människor som strömmade in i landet: när immigranterna såg allt avfall på gatorna, och fick veta att det saknades både vatten och elektricitet vägrade de att gå av lastbilarna. Deras protester hördes ända upp till klostret, Elisabets ord om paradiset måste ha gått fram till några av immigranterna som klev av och skapade ett hem i Ein Karem. Något som de säkert inte ångrade.

Det var också på 60-talet som konstnärer upptäckte vilket ”paradis” som finns här. En av dem är Yitzhak Greenfield som immigrerade från Brooklyn, New York, för femtio år sedan. En dag när jag utforskar byn ser jag porten med skylten: Greenfields Art Gallery, Välkommen in. Några pilar visar vägen in, till en prunkande trädgård där Greenfield har sin atelje. Här tar konstnären själv emot. Hans ansikte inramas av ett vitt välansat skägg och på huvudet bär han en svart basker. Väl inne slås man av ljuset, och all konst som fyller golv, hyllor och väggar: målningar i olja, akvarell och akryl, som visar den 86-årige mannens kreativitet.
– Att bo och arbeta i Jerusalem är en speciell resa för mig, säger han när vi går runt i ateljen. Han fortsätter:
– Mina målningar är visionära landskap, rekonstruktioner av Jerusalem, som inte är relaterade till något speciellt område.

Staden Jerusalem, ligger honom varmt om hjärtat, vilket var extra tydligt i utställningen Exploring Jerusalem, 2017. Han berättar att han alltid har fascinerats av stadens historia och den dynamik som finns. Genom sina målningar undersöker han sina band med judendomen och sina verk har han ofta med religösa symboler såsom kabbala, en viktig del i den judiska mystiken och som vill ge en förståelse för den gudomliga naturen. Här finns även cenrala teman får de judiska traditionerna.
Yitzhak Greenfield berättar att han inte betraktar sig själv som religiös, utan mer som en andlig person, något som han vill ta fram i sina verk.
-Andligheten finns omkring oss, menar han. Om du ser dig omkring kan du säkert uppleva den på många platser. I Ein Karem och Jerusalem, i det gudomliga landskapet och atmosfären.

Greenfields verk har varit representerade runt om i världen, New Yorks Metropolitan Museum och Israel Museum bland andra. När vi möts håller han på att förbereda en utställning i Jerusalem om jemeniterna, som kom till Israel mellan 1949 och 1950. En liten grupp slog sig ned i de övergivna husen i Ein Karem. Han berättar vidare hur de alltid har följt de judiska traditionerna, avskärmade från det moderna livet. Liksom många andra judar som levt i arabvärlden möttes de ofta av förakt från de europeiska sionisterna.
Ovanför sin ateljé  har konstnären sin bostad. I 14 år bodde han på en kibbutz där han träffade sin hustru. År 1968 hittade de ett hus i Ein Karem, där han har sett sina fem barn växa upp. För många år sedan,var deras hem en gammal kvarn, och hade stått tomt i flera år, efter att många araber flydde när de hörde rykten om att israeliska styrkor skulle inta byn.

Här känner man verligen historiens vingslag. Från huset ser man det ryska klostret, där syster Elisabet såg immigranterna anlända 1948. Man ser även vägen som leder upp till Visitationskyrkan, där den berömda fresken av den italienska konstnären Vaghiarni finns. Enligt Nya Testamentet bodde Maria, Jesus mor, i byn: strax nedanför kyrkan ligger Marias Brunn, där hon möter sin kusin Elisabet, Johannes Döparens mor. Det är lätt att föreställa scenen när de fyller sina krus och småpratar med varandra.

– Känn vad fridfullt det är, säger Greenfield, när vi senare på kvällen drar oss ut till trädgården. Det har börjat skymma och han ska stänga sin atelje. Ute i trädgården växer granatäpplen och valnötsträd. Vinrankor klättrar över husväggen, och här finns den gamla olivpressen kvar, även den en påminnelse om en tid som har flytt.
– Kom gärna tillbaka i morgon, säger han när vi skiljs åt. Jag har öppet även på Shabbat.
När jag lämnar Greenfields atelje ligger byn tyst och stilla. Det är fredag och enligt judisk tradition har sabbatten inletts. Den pågår från solnedgången på fredag kväll tills ”tre stjärnor” syns på lördagen. I husen har sabbatsljusen tänts och sprider ett varmt sken. Nu ska inget onödigt arbete utföras, det är tid att umgås med familj. Från synagogan, hörs sång och musik, några barn leker utanför på gården och några män står och småpratar med varandra.
Och om det är tyst på fredagen, är det desto livligare på lördagen. Närheten till Jerusalem lockar den lokala befolkningen hit under helgerna. För att besöka konstgallerierna i HayMayan, en av de pittoreska områdena i byn och för att njuta av maten. Restaurangerna i Jerusalem är stängda under Shabbat. dock inte i Ein Karem.
Senare, långt in på lördagsnatten, när lugnet åter har lägrat sig över byn, ligger gatorna tysta och stilla, och det enda spår av sabbaten är några övergivna vinflaskor utanför byns synagoga. När de tre stjärnorna lyser i mörkret, tänker jag på en drömlik målning i olika nyanser av blått, i Yitzhak Greenfields ateljé. Hans vision av Jerusalem, en stad där människor lever sida vid sida.

”Himlen är fylld av strimmor av purpur och rosa. På kvällen samlar gässen ihop sig.  Ett hundratal flyger  i klungor ned mot havet.  Det är fantastiskt.”
Orden kommer från vår danska granne Helle på Skillinge. Varje gång vi talar på telefon när vi är uppe i Stockholm ger hon en detaljerad beskrivning av de skådespel som utspelar sig vid vårt hus, och den vardag som har varit vår i snart sexton år här på Österlen. Det är lätt att tro att man blir hemmablind på alla intryck, men man tröttnar aldrig på de olika scenerna- var man än befinner sig i detta landskap.
Visserligen tar vi ofta en tur till Danmark, nu senast till Fyn. Eller tåget från Köpenhamn till Venedig. Men faktum är man behöver inte förflytta sig långt för att uppleva olika miljöer. Österlen kan liknas som ett Europa i miniformat. Ibland räcker det att resa i sina tankar.

 

Likt den man Alan de Botton skildrar i sin bok The art of travel, han som bodde i ett slott i utkanten av Paris. Varje vinter satt han hemma i sitt slott och drömde om de platser han ville besöka. Han läste böcker, tittade på kartor och planerade inför resan han skulle göra. Så kom äntligen den dag han packade sin väska och gav sig av. Som alltid slutade dock resan vid Gare de Nord och han återvänder tilll sitt slott.
För två år sedan skrev New York Times att Österlen är en av de mest populära resemålen i världen: i många turistbroschyrer kallas Österlen för ” Sveriges Provence” vilket kan låta som en kliché. För Österlen är mer än så, här upplever man olika platser i sina tankar: Grekland, Irland, Cornwall…

Sju lägen lika många som i det heliga talet sju, finns längs med den sju mil långa kusten. Räknat från söder till norr, efter att ha passerat Ystad, ligger Kåseberga, Skillinge och Brantevik. Efter Simrishamn kommer Baskemölla, Vik och Kivik. Och slutligen Vitemöllla.
Alla är de lika, men ändå så olika med sin egen karaktär. Ta Kåseberga till exempel. En nyårsafton vid hammen när tunga vågor rullade in gick tankarna till Dinglehalvön på Irland,där havet dånar nedanför de grönklädda hedarna. Det första land de irländska  emigranterna  skulle se efter att ha lämnat sitt hemland var Amerika. Även på Kåseberga känns det som om man befinner sig vid ” sista utposten”. Härifrån är inget land synligt, endast konturerna av Bornholm skymtar en klar dag. I århundraden har stormar och orkaner malt sönder stränderna och husägarna har varit tvungna att flytta allt högre upp på land. Bland alla fiskelägen är Kåseberga ensam om att ha en hög ås som skydd mot det oberäkneliga havet.

Kåseberga och Dingle, här finns samma dramatiska  sceneri. Och inte undra på att filmer som Fjärran från vimlets yra, samt Lost Horizon med Tom Cruise och Nicole Kidman spelades in vid Dingle.Här på Inch beach, i mångas tycke en av de vackraste stränderna i världen, hade också en katolsk ärkebiskop sina hemliga kärleksmöten.
Det var även i det kapell  som ligger precis vid havet i utkanten av byn, Amy Winehouse hade en av sina konserter. Varje gång jag lyssnar på hennes låt You know I am no good, tänker jag på stillheten í kapellet, en stor kontrast mot det oroliga havet. Amy Winehouse, så skör – och stark.

På Baskemölla, under Konstrundan, träffade vi konstnären Ann- Margrete Clarén, i hennes atelje vid hamnen. Vid anblicken av de små husen som klättrar upp för Denckers backe gick tankarna till en grekisk bergsby. Och till konstnären Bryan Pearce i S:t Ives i Cornwall. Även han, hade sin atelje vid hamnen. Bryan Pearce målade naivistiskt, ofta båtar som låg upp och ned, han hade aldrig människor med i sina tavlor.
Idag har Bryan Pearce sina verk på Tate Gallery i St: Ives samt i London.En annan plats vi ofta åker till är Knäbäcken. Hit tog jag även min vän Fred, bosatt i London och som ursprungligen kommmer från Jamaica.
Det är som hemma var hans kommentar. Den fina vita sanden, och träden vars grenar sträcker sig mot havet. Ljuset och färgerna på havet….

I juli har vi haft vårt hus i Skillinge i sexton år. Redan när jag klev in i huset visste jag att det var här vi skulle bo. Och som konstnären Madeleine Pyk sa till sin vän och före detta ägaren.
”Du lämnar inte bara ett hus utan även en utsikt.”.
Här är det precis som Ulf Lundell sjunger, ett öppet landskap.
Vad gör ni där nere? Det är en fråga vi ofta får.
Ja,ungefär samma saker som Ulf Lundell skriver om i sin bok Vardagar, som Sven just nu håller på och läser och under läsningens gång läser upp några citat.
Åker till Simrishamn, till Coop, till Ystad. Inte så ofta till Kristianstad som Lundell. Han bor ju nära Kivik och förutom Simrishamn är Kristianstad hans närmaste stad.
Ger pengar till mannen som sitter vid Systemet, och vid ICA i Borrby. Inte en femhundring som Lundell, men det har blivit några hundralappar genom åren.

Vi åker också till Buhres på Kivik och köper fisk.
Hälleflundra och räkor, serverad med kokt potatis och örtagårdssås. På sommaren öppnar rökeriet även på Skillinge. Här finns färdigstekt strömming som de raska pojkarna som jobbar där låter oss beställa i förväg. Ibland äter vi dem ljumma på grovt bröd med en öl. Ja, det känns som om vi går i varandras fotspår, Lundell och vi.

Sommar som vinter njuter vi av det landskap han så poetiskt beskriver i sin bok.
Nu i juli skiftar vetet i olika gyllene toner. Då och då rör de sig i vinden, precis som vågorna i havet. Varje år väntar man i spänd förväntan vad bonden ska så. Blir det vete, råg – eller raps såsom förra året. Då fälten låg gula och när rapsen blommade lägrade sig en doft av honung över fälten. Både färgerna och doftern var bedövande.
Även på hösten och vintern utspelas olika scener på fälten. De ligger då nakna och alla djur är synliga. Harar, rådjur och räv.
På våren vid  Gislövs hammar njuter vi av näktergalens sång. För att inte glömma koltrasten, vars sång alltid för tankarna till min mor Irmelin: den vackraste sångerna av alla tyckte hon. Och tofsvipan som varje vår bygger sitt bo på fältet, och som vi otaliga gånger har sprungit ut på och stoppat bonden med sin traktor. Han har nu märkt ut platsen med en röd flagga.

Och visst kan tungsinnet infinna sig, särskilt under vintermånaderna då sommargästerna har åkt hem och endast vår granne Helle är här.
En vinter arbetade jag här nere, tog bussen till Ystad nere vid Skillinge torg, klockan sju varje morgon, och sedan hem vid fyra . Det var mörkt när man åkte och mörkt när man kom hem.
Då kändes det stundtals ensamt, och dystra tankar kunde växa sig starkare. Inte ens tonerna av Chet Baker, eller min vän Dino Coccias Blow me a kiss kunde skingra tankarna. Så förflöt tiden, och en kväll när jag satt och åt middag kom plötsligt en traktor utanför huset, där satt bonden och vinkade. Äntligen vår, och en påminnelse om att det finns  fler människor i byn.
På Österlen har man tid att tänka och minnas, och leva i nuet. Och även om saker ibland känns tunga, blir det som ibland kan kännas konstigt och komplicerat på något sätt mer naturligt här. Många gånger när jag saknar nära och kära går jag ner till Hortan, den lilla viken i Skillinge.Ge mig ett tecken, säger jag  till havet. Och även om viken ligger öde, de flesta fåglar, svanar, änder, måsar har slagit sig till ro, dyker alltid någon fågel upp, och gör en lov över havet…

 

 

Några dagar innnan midsommar är det ovanligt mycket folk vid Spraggehusen, strax utanför Skillinge. Doften av rökt sill har lägrat sig över det lilla fiskeläget: i år som under alla år har familjen Ask fortsatt med sin tradition att röka sill till midsommar.

Möten, människor och miljöer. Något som genomsyrar vår vardag på Österlen. Ofta vandrar vi längs med den  sju mil långa kusten, och ett av våra favoritmål är Spraggehusen.  Havet och stranden är  ” en lisa för själen” för Sven, mig  och Bianca, vår cockerspanielflicka- året runt. Hit går vi även för att träffa Eve Ask. Här har han sitt ”annorlunda läge”, och vad vi brukar säga till varandra : världens bästa arbetsplats. Trots att han har fullt upp, se över båten och se till att alla redskapen är intakta för nästa säsong,  stannar han alltid upp och tar sig tid för en pratstund. Då och då vilar han blicken på havet.

Ofta när vi kommer till Spragge ligger stranden öde, förutom en ensam traktor vid havskanten. Solen glittrar, och från havet närmar sig en båt. Det är Eve som är på ingång.   Han har varit fiskare  i drygt sextio år: varje dag  när vädret har tillåtit har han givit sig ut i sin öppna träbåt med en 30 hästars motor. I alla år har han fiskat på samma plats, cirka 1500 meter från land.

 

Väl i land står traktorn och väntar. Den är oumbärlig för Eve. Traktorn drar upp båten på sanddynerna- och drar ner den nästa gång han ska ut på havet. Det är också traktorn som drar upp vagnen med den fångst Eve får. Ungefär femtio meter från havet finns allt han behöver för att hantera fisken. Här har han sitt ” läge” en fiskebod, sina garn,  ålsump med mera.
Redan som 17-åring började Eve Ask med ålfisket. I början hjälpte han sin far och farfar. 1959 övertog han sin farfars del och sedan sin fars.
Sedan dess har det blivit tuffare att fiska. Förr var det fritt fiske, men sedan 2007 krävs åltillstånd, och fiskarnas fiskedagar har begränsats. Tidigare kunde man ha garnen ute från juli till december. Nu väljer Eve att förlägga de 90 dagar han har från och med augusti till okober.
De strikta reglerna gör att många väljer bort fiskaryrket, och idag finns bara tre ålfiskare kvar på kuststräckan mellan Skillinge och Sandhammaren. En fiskare får inte heller överlåta sin ållicens till någon annan, vilket innebär att man står kvar med alla redskap.

De månader som Eve inte fiskar underhåller han sina garn.  Och det är ett hantverk som inte vem som helst klarar av. Även på vintern när vi går förbi, är han på jobbet. Då står cykeln utanför skeppsboden, och man ser röken från kaminen. Det är bara att knacka på dörren, och genast ropar en röst ” kom in”. Väl inne är det varmt och ombonat, och på golvet ligger garnen utbredda.

Att fiska är ”ingen lek” . Även så, så gott som varje dag ger sig fiskarna ut i de mindre båtarna från fiskelägena där småskaligheten fortfarande finns kvar, samt i de större trålarna från Simrishamn.
På Österlen har vi träffat Eve och andra fiskare, som vi har intervjuat i vår bok Det genuina Österlen- havet, fisket och människorna. ( Artograf förlag 2008) och alla har de något gemensamt. De ger sig ut till havs, lika självklart som vi andra tar bilen eller T-banan till jobbet.
De håller också fast vid en lång tradition, för även om mycket har ändrats är tekniken, principen i stort densamma.
Och det är just människorna, såsom fiskaren i hammen, vetskapen om att Österlen och Skillinge är en levande bygd året om, som gör att vi fascineras av Österlen.

Sven har följt Eve Ask  i tio år, och tagit otaliga bilder av honom. Det har även resulterat  i utställningar:

Vardagsbilder, i Skillinge Kapell 2009

Sjöräddningsmuseet i Kåseberga 2010

Vardagsbilder ll,  Skillinge 2014

”En gång i april var det fullmåne och is över hela havet.
Sophia vaknar och mindes att de hade kommit tillbaka till ön, att hon hade en egen säng därför hennes mamma var död. Det brann fortfarande i spisen, och elden fladdrade i taket där stövlarna hängde på tork. Hon steg ner på golvet som var mycket kallt och tittade ut över fönstret.”
I sin bok Sommarboken berättar Tove Jansson om den unga Sophia, om hennes farmor och pappa på en ö i skärgården. Hur de tar morgonbad, letar efter maskar, tittar på fåglar och undersöker naturen.
Den mytomspunna ön: i alla tider har vi fascinerats av öar. Något som även märks i litteraturen. I Robinson Kruse, Flugornas Herre, och The Beach för att nämna några.
Och utan att vara medvetna om det  är nog de flesta av oss  ö-älskare, så kallade nesofiler.
Men vad är det då som gör att vi söker oss till öar? Författaren Lawrence Durell har sin egen teori. I många år bodde han på ön Korfu i grekiska övärlden. Han menar att blotta tanken på att vara omgiven av ett oändligt hav fyller oss med en ” obeskrivlig berusning”.

Känslan är bekant, den upplevde jag bland annat på Poros, som ligger några timmar med båt från Pireus hamn, i Aten. Hit tog jag min tillflykt några dagar i januari för flera år sedan, när livet kändes stressigt. Turistsäsongen var slut. Den livliga trafiken i Aten, och smattret av mopeder och motorcyklar var ett minne blott.
Här fanns bara jag och det oändliga havet. Till Poros har jag återvänt flera gånger, vandrat i en av Europas största citronlundar, ätit lamm och fetaost, druckit retsina. Träffat Sigismund, den norske författaren som har bott på ön i många år. Och mrs Pimbinou vars studio jag hyrde precis vid strandkanten.
I Grekland  var jag även med min bror Peter, som sitter härligt avslapppnad i Pireus hamn, och blickar upp mot skyn, i väntan på båten som ska ta oss till ön. Och att segla in i Poros hamn är att återfödas på nytt. Det skriver Henry Miller i sin bok Kolossen från Maroussi, där han skriver om den grekiska övärlden. Och som han själv säger: The light of Greece opened my eys, penetrated my pores, expanded my whole being.

En annan ö är Tobago. Här blev orden som Bibbi Langer skriver i sin bok Min vän är en ö verkliga. Hit åkte jag en mörk och kall vintermånad, 1989. Halva befolkningen låg däckade i influensa. Själv hade jag en hosta som inte ville ge med sig.
”Åk till ett varmt land. Det är enda sättet att bli av med den,” menade min husläkare.
Jag arbetade för flyget på den tiden, och åkte alltid på stand-by. Resan gick från Stockholm, Amsterdam tilll Curacao. Vidare till Venezuela, där en revolution nyligen brutit ut, och vidare till Trinidad.
Väl ombord flyget till Tobago, en kort tur på 11 minuter, sitter jag bredvid en mörk vacker kvinnna.
”Har du någonstans att bo. Du ser matt ut och behöver vila.”
Kvinnan var Nelda Moore Nana, och jag skulle snart få veta att hon var lärare på ön.
Med andra ord, jag var i trygga händer. I tre dagar bodde jag med Nelda och hennes två söner William och Vellden uppe i bergen, och lyckades bli fri från min envisa hosta. Fortfarande kommer jag ihåg Neldas omsorg, hur jag låg vaken på nätterna och såg eldflugorna i taket, njöt av stillheten och bruset av havet.
På ön uppstod en vänskap som fortfarande består, och till Tobago har jag återvänt flera gånger.

Nuförtiden har jag en ambivalent känsla för öar. Omgiven av hav, förvisso en berusande känsla, kan jag även få känslan av klaustrofobi. Från en ö som Tobago,och även Poros, är det långt till fastlandet. Om man vill komma därifrån, ja då får man snällt vänta tills båten och flyget går.
Idag håller  jag mig till en ö som ligger mig allra varmast om hjärtat, Ljusterö. Visserligen måste man ta sig hit med färja, en tur på cirka 10 minuter. Tryggheten är dock att färjan står till tjänst alla timmar på dygnet. Det är bara att lyfta på den telefon som finns vid färjeläget och väcka färjkarlarna. Det går även att ta sig till Vaxholm med egen båt.
Ljusterö är min man Svens sommarparadis. Här tillbringade han sina somrar som barn. Idag har vi skapat vårt hus på ön. Högt beläget i Bensviken, överblickande Saxarfjärden, på pålar, gjorda av tallar på den egna tomten, ligger det hus vi har byggt. Med mycket svett och tårar: att få upp allt virke krävde sin man.
Var man än befinner sig i huset ser man havet : det är som att vara på en båt. Det var också tanken när Sven ritade det. På Saxarfjärden åker segelbåtar, vattenmopeder, och färjan till Åland, som är så punktlig så att man kan ställa klockan efter henne när man vaknar på morgonen. Ja, huset kunde inte vara mer strategiskt placerat.

Men öarna var förstås inte lika idylliska som Tove Jansson skildrar dem i sin bok. Lika mytomspunna som öarna var för drömmarna, lika skrämmande var de för de mindre priviligerade. På plantagerna fick slavarna arbeta hårt, de utsattes för våld, död och sjukdomar.
Och alla som har läst boken av Alex Garland, The Beach, eller sett filmen med Leonardo DiCaprio, och läst Dennis Lehanes Shutter island, vet hur utelämnad man kan vara. Här är det ingen som hör ditt rop på hjälp. Öarnas isolering gör den till den perflekta platsen för ett litet helvete. Om det berättar Henri Charriére i sin självbiografiska bok Papillon. Efter flera misslyckade flyktförsök lyckades han fly från Djävulsön, den ö i Franska Guyna dit han hade deporterats.

Fortfarande dras vi till öarna. Till Ljusterö, förutom alla sommarboende, kommer allt fler och fler turister varje sommar , för att sola och bada, men även för att uppleva småskaligheten och gemenskapen. Den gemenskap som Sophia fick uppleva med sin farmor och pappa på ön, och som idag inte hinns med i staden och på fastlandet.
” Det är fortfarande sommar men den lever inte längre. den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma”, skriver Tove Jansson.
Till  Ljusterö åker vi året runt. På vintern tänder vi en brasa och njuter av naturens skiftningar. Även så, i augusti då nätterna blir mörka kan vemodet infinna sig. Och när vi sitter på altanen och ser ut över Bensviken, och holmen där svanarna har slagit sig till ro, skänker vi Svens farfar en extra tanke. Han som i slutet på 1930-talet kom till Ljusterö ditlockad av annonsen om en tomt till salu och ett löfte om en ozonrik och hälsosam luft. Som så många andra ville han hitta en plats där det råder lugn och harmoni, en plats som idag är ett paradis för kommande generationer- barn, barnbarn, barnbarnsbarn…

 

 

 

 

Budskap vid muren som skiljer Västbanken från Israel.

 

Pray for peace in Jerusalem. Orden välkomnar besökare till klostret Notre Dame de Sion, i Ein Karem. Till den lilla bergsbyn, vid Jerusalems sydvästra gräns, har många människor sökt stillhet och ro. Trots den konflikt som pågått i alla år, finns här en framtidstro och ett hopp om en möjlig fred.

Fram till 1948, då den istraeliska staten Israel bildades, var Ein Karem en arabisk by. Många kristna och muslimer har levt i byn, och här finns många kristna institutioner. Det är i klostret  Notre Dame de Sion jag bor en vecka i mars  med författaren Anita Goldman och tolv andra kvinnor. Det är även här jag träffar Lilly Halperin och syster Regine. Två starka kvinnor, som båda är engagerade i det fredsarbete som pågår i Israel och Palestina.
– Kriget har pågått i sjuttio år, och det finns så mycket sorg och smärta på båda sidor, säger Lilly Halperin.
Lilly Halperin är grundare av ett program som förebygger rasism och våld i det israeliska samhället. Idag är hon ute i olika skolor i Jerusalem och föreläser. Hon har även rollspel för ungdomar som har utfört en våldshandling. Tanken är att väcka empati och omvända rasistiska pojkar: genom att gå in i rollen av en utsatt ung människas mamma, kan de få en förståelse för de konskekvenser våldet för med sig.

Jag är en stolt rasist, jag vill inte leva med araber. Ord som blir allt vanligare i det israeliska samhället, främst bland unga män.
Många gånger handlar det om okunskap, menar Lilly Halperin.Vissa grupper, både bland palestiner och israler saknar utbildning. De går inte i skolan och missar därför historielektionerna.
Lilly Halperins engagemang började redan i unga år: hennes föräldrar var själva utsatta när de immigrerade till Israel från Irak, då alla judar tvingades lämna landet.
– Även så, de lärde oss att vi aldrig skulle hata.

Regine Canetti, är nunna på klostret Notre Dame de Sion.
I november1940 tvingades många judar att lämna Bulgarien. Med sina föräldrar och sin bror går Regine ombord på skeppet Salvador, som skulle ta dem till Palestina. Strax utanför Turkiet förliser fartyget. Regine kämpar i havet, och som ett mirakel kommer en våg och sveper upp henne på land. Av 388 passagerare överlever 114, varav hon och hennes far. Några månader efter räddningen anländer hon till Palestina.
Den dramatiska händelsen förde in henne på en helt oväntad väg. 1942 vid 21 års ålder, avlade hon sina löften för att bli en katolsk nunna vid klostret Notre Dame de Sion. I klostret började hon undervisa, ett arbete som tog henne runt om i världen. Liksom Lilly Halperin vet hon att utbildning är en viktig del i fredsarbetet, som en statslös judisk flykting fick hon ofta känna av andra människors förakt.
Trots att hon idag är en katolsk nunna, har syster Regine aldrig övergett sin ursprungliga tro. Tvärtom, det var i Jerusalem hon fann judendomen för första gången.
Idag är syster Regine 96 år och fortfarande aktiv. Klostret, som fram till 1948 tog emot föräldralösa arabiska flickor, är nu en mötesplats för människor från hela världen. Härifrån har man en hisnande utsikt över olivlundar och mandelträd.
– Hit är alla välkomna, oavsett religion, säger syster Regine. Många kommer för att meditera, för att be eller bara njuta av den vackra trädgården.

Endast någon mil härifrån finns dock en annan verklighet. Vid muren, som Israel började bygga 2004, ligger Check Point Betlehem, gränskontrollen som skiljer Västbanken från Israel. En vanlig syn är alla de palestinier som börjar köa redan vid fyra på morgonen för att nå sina arbeten i Jerusalem i tid.  Här finns även The Walled Off Hotel,  en installation av den brittiske konstnären Banksy vars syfte är att påminna gästerna om hur det är att leva under ockupationen. Enligt konstnären har hotellet, som han lät uppföra i det tysta 2017, ” den värsta utsikten i världen”.

Ett stort problem är de israeliska bosättarna som brer ut sig mer och mer.
Lilly Halperin berättar att häromdagen var hon hemma hos en palestinsk familj på Västbanken, som blev anklagade av några bosättare för att ha stulit deras getter. Stämningen var hätsk och familjen kände sig hotad.
– Min uppgift är inte att ta sida, utan att vara ett stöd i svåra situationer.
Några dagar tidigare besökte hon en israelisk familj vars son hade blivit knivstucken inne i Jerusalem. Sådana här händelser leder till ännu fler våldsdåd, menar hon.

Även så finns hoppet om en möjlig fred. För några år sedan, 2016, samlades 30 000 män och kvinnor, israeler och palestinier, kristna, judar och muslimer, i March of Hope, anordnad av fredsrörelsen Women wage peace. I och med demonstrationen, då man marcherade från norr till Jerusalem, och som varade i två veckor har nya starka krafter satts i rörelse. Och kvinnornas arbete fortsätter, bland annat vill man ha en fredsöverkommelse, och att FN:s fredsresolution följs.
Hur freden ska se ut är det dock ingen som vet. Det man vet är att man inte vill strida längre.
– Kriget tär på alla parter, avslutar Lilly Halperin. Därför är det viktigt att skapa en framtidstro hos de unga. Och ge dem ett hopp om en möjlig fred.

 

 

 

 

 

 

 

Klostret Notre Dame de Sion ligger högt beläget i  Ein Karem, vid Jerusalems sydvästra gräns. I klostret, där jag tillbringade en vecka i mars, råder stillhet och ro. Endast någon mil härifrån finns dock en annan verklighet. Vid muren, som Israel började bygga 2004, ligger Check Point Betlehem, gränskontrollen som skiljer Västbanken från Israel.
Ett starkt minne är den kvinna jag passerade när jag gick genom kontrollen. I ett stilla ögonblick möts våra blickar och vi delar en gemenskap: vi är båda kvinnor på väg mot samma mål. Där slutar dock likheterna. Jag kan så gott som obehindrat röra mig genom kontrollen. För palestinierna är det dock inte lika lätt.  De behöver  stå i kö redan vid fyra på morgonen för att komma i tid för att nå sina arbeten i Jerusalem.

Dagar att minnas, det är namnet på en bok jag fick av min mor Irmelin för flera år sedan. I boken har jag skrivit ned mina tankar, från Söder vid Reimersholme där jag har bott sedan barnsben. Från Ljusterö och Österlen, Italien…Platser  där jag  och min man Sven tycker om att vara på.

Och där han  hämtar inspiration till sina otaliga bilder.

Möten, människor och miljöer är något som har präglat mitt liv: i mitt arbete som flygvärdinna, som journalist och mediepedagog.
Nu senast i bergsbyn Ein Karem. Det är här i klostret jag möter Lilly Halperin och syster Regine, som trots den konflikt som pågått i sjuttio år, förmedlar ett hopp och en tro på en möjlig fred.
Och det är  om  möten och människor vår blogg ska handla om. Om  livet – och tacksamheten att få finnas.

 

I konstnären Sven-Arne ”Höken” Hökenströms hem befinner man sig i litteraturen, filmens och musikens värld.
– Ni måste lyssna på den här…
I nästa stund hör vi tonerna av Cliff Richard, en av Hökens många favoriter.
Han bor i Norrtälje i Roslagen där han har  sin ateljé  med utsikt över kanalen , som kantas av gamla trähus och pittoreska gränder.

Höken har alltid hämtat inspiration från film, musik och litteratur. Sin första oljemålning gjorde han som 17-åring av poeten Bob Dylan.
I ateljén, förutom alla målningar, ligger travar av DVD -filmer, allt från Psycho, till Sea of Love, Timmarna, Fåglarna… Både hyllor och bord är fulla av böcker och CD-skivor.
Som Sveriges förste graffitimålare förde Höken in graffitin som konstform i Sverige, och år 1987 hade han som upppgift att leda olika projekt för unga på landets första graffitiskola.

Idag är han en etablerad konstnär och fortfarande finns kärleken till de starka färgerna kvar. Hans tavlor är ofta surrealistiska och som han själv uttrycker det:
– De är som  verkligheten i form av en saga.

Det är alltid spännande att vara i hans ateljé: här upptäcker man alltid nya saker.
Höken är en produktiv konstnär. Han visar en bok om Frida Kahlo, en utställning han håller på att förbereda. När han inte målar sina egna tavlor undervisar han unga i måleri i Frälsningsarméns regi. Han arbetar också som bildlärare på olika skolor i Norrtälje.

– De unga har en sådan kapacitet, säger han. Den måste samhället ta till vara på.

Skönheten, sårbarheten, utsattheten, något  han fångar i sina målningar: Virginia Woolf, Nelly Sachs, Marilyn Monroe, Hank Williams, för att nämna några. Människans skörhet är han även lyhörd för i vardagen. I en artikel för tidskriften Trots Allt på 90-talet, jämförde jag honom med regissören Paul Mazursky som bland annat gjorde filmen Stormen. Han  flyttade från Los Angeles till New York för att han saknade T-banan: det är ju där man ser människor och får inspiration. Det är också på T- banan Höken och jag har stött på varandra under åren. Och ofta har det  inte bara varit en slump utan någon mening. Som den gången vid Midsommarkransen i södra Stockholm: jag var på väg till min bror Stefans lägenhet. Dagen innan hade Stefan hastigt gått bort, och jag gick som i en dvala. Där vid stationen möter jag Höken som lyfter upp mig i sin famn, och ingjuter styrka, kraft och mod.
Några år sedan möts vi igen, på T-banan mot Skogskyrkogården.  Denna gång är Höken på väg till sin brors begravning…

 

Som konstnär har han  utsmyckat kyrkor och synagoger. Han har  sin konst runt om i världen. Bland annat i byn Ramle utanför Jerusalem i The Open House,  en mötesplats för araber och judar. I sommar är han  aktuell med  utställningar, i Norrtälje och i Stockholm, samt  i Portugal och St: Ives i Cornwall i England.Det är  spännande att vara med i olika sammanhang, menar han.
-Det krävs disciplin att måla och jag är inne i min ateljé varje dag. Hit kommer människor in spontant, för en kort pratstund, en fika och för att titta på konst. Norrtälje passar mig, det är en härlig sommarstad och lagom stor att finnas i…