Ö-älskare

”En gång i april var det fullmåne och is över hela havet.
Sophia vaknar och mindes att de hade kommit tillbaka till ön, att hon hade en egen säng därför hennes mamma var död. Det brann fortfarande i spisen, och elden fladdrade i taket där stövlarna hängde på tork. Hon steg ner på golvet som var mycket kallt och tittade ut över fönstret.”
I sin bok Sommarboken berättar Tove Jansson om den unga Sophia, om hennes farmor och pappa på en ö i skärgården. Hur de tar morgonbad, letar efter maskar, tittar på fåglar och undersöker naturen.
Den mytomspunna ön: i alla tider har vi fascinerats av öar. Något som även märks i litteraturen. I Robinson Kruse, Flugornas Herre, och The Beach för att nämna några.
Och utan att vara medvetna om det  är nog de flesta av oss  ö-älskare, så kallade nesofiler.
Men vad är det då som gör att vi söker oss till öar? Författaren Lawrence Durell har sin egen teori. I många år bodde han på ön Korfu i grekiska övärlden. Han menar att blotta tanken på att vara omgiven av ett oändligt hav fyller oss med en ” obeskrivlig berusning”.

Känslan är bekant, den upplevde jag bland annat på Poros, som ligger några timmar med båt från Pireus hamn, i Aten. Hit tog jag min tillflykt några dagar i januari för flera år sedan, när livet kändes stressigt. Turistsäsongen var slut. Den livliga trafiken i Aten, och smattret av mopeder och motorcyklar var ett minne blott.
Här fanns bara jag och det oändliga havet. Till Poros har jag återvänt flera gånger, vandrat i en av Europas största citronlundar, ätit lamm och fetaost, druckit retsina. Träffat Sigismund, den norske författaren som har bott på ön i många år. Och mrs Pimbinou vars studio jag hyrde precis vid strandkanten.
I Grekland  var jag även med min bror Peter, som sitter härligt avslapppnad i Pireus hamn, och blickar upp mot skyn, i väntan på båten som ska ta oss till ön. Och att segla in i Poros hamn är att återfödas på nytt. Det skriver Henry Miller i sin bok Kolossen från Maroussi, där han skriver om den grekiska övärlden. Och som han själv säger: The light of Greece opened my eys, penetrated my pores, expanded my whole being.

En annan ö är Tobago. Här blev orden som Bibbi Langer skriver i sin bok Min vän är en ö verkliga. Hit åkte jag en mörk och kall vintermånad, 1989. Halva befolkningen låg däckade i influensa. Själv hade jag en hosta som inte ville ge med sig.
”Åk till ett varmt land. Det är enda sättet att bli av med den,” menade min husläkare.
Jag arbetade för flyget på den tiden, och åkte alltid på stand-by. Resan gick från Stockholm, Amsterdam tilll Curacao. Vidare till Venezuela, där en revolution nyligen brutit ut, och vidare till Trinidad.
Väl ombord flyget till Tobago, en kort tur på 11 minuter, sitter jag bredvid en mörk vacker kvinnna.
”Har du någonstans att bo. Du ser matt ut och behöver vila.”
Kvinnan var Nelda Moore Nana, och jag skulle snart få veta att hon var lärare på ön.
Med andra ord, jag var i trygga händer. I tre dagar bodde jag med Nelda och hennes två söner William och Vellden uppe i bergen, och lyckades bli fri från min envisa hosta. Fortfarande kommer jag ihåg Neldas omsorg, hur jag låg vaken på nätterna och såg eldflugorna i taket, njöt av stillheten och bruset av havet.
På ön uppstod en vänskap som fortfarande består, och till Tobago har jag återvänt flera gånger.

Nuförtiden har jag en ambivalent känsla för öar. Omgiven av hav, förvisso en berusande känsla, kan jag även få känslan av klaustrofobi. Från en ö som Tobago,och även Poros, är det långt till fastlandet. Om man vill komma därifrån, ja då får man snällt vänta tills båten och flyget går.
Idag håller  jag mig till en ö som ligger mig allra varmast om hjärtat, Ljusterö. Visserligen måste man ta sig hit med färja, en tur på cirka 10 minuter. Tryggheten är dock att färjan står till tjänst alla timmar på dygnet. Det är bara att lyfta på den telefon som finns vid färjeläget och väcka färjkarlarna. Det går även att ta sig till Vaxholm med egen båt.
Ljusterö är min man Svens sommarparadis. Här tillbringade han sina somrar som barn. Idag har vi skapat vårt hus på ön. Högt beläget i Bensviken, överblickande Saxarfjärden, på pålar, gjorda av tallar på den egna tomten, ligger det hus vi har byggt. Med mycket svett och tårar: att få upp allt virke krävde sin man.
Var man än befinner sig i huset ser man havet : det är som att vara på en båt. Det var också tanken när Sven ritade det. På Saxarfjärden åker segelbåtar, vattenmopeder, och färjan till Åland, som är så punktlig så att man kan ställa klockan efter henne när man vaknar på morgonen. Ja, huset kunde inte vara mer strategiskt placerat.

Men öarna var förstås inte lika idylliska som Tove Jansson skildrar dem i sin bok. Lika mytomspunna som öarna var för drömmarna, lika skrämmande var de för de mindre priviligerade. På plantagerna fick slavarna arbeta hårt, de utsattes för våld, död och sjukdomar.
Och alla som har läst boken av Alex Garland, The Beach, eller sett filmen med Leonardo DiCaprio, och läst Dennis Lehanes Shutter island, vet hur utelämnad man kan vara. Här är det ingen som hör ditt rop på hjälp. Öarnas isolering gör den till den perflekta platsen för ett litet helvete. Om det berättar Henri Charriére i sin självbiografiska bok Papillon. Efter flera misslyckade flyktförsök lyckades han fly från Djävulsön, den ö i Franska Guyna dit han hade deporterats.

Fortfarande dras vi till öarna. Till Ljusterö, förutom alla sommarboende, kommer allt fler och fler turister varje sommar , för att sola och bada, men även för att uppleva småskaligheten och gemenskapen. Den gemenskap som Sophia fick uppleva med sin farmor och pappa på ön, och som idag inte hinns med i staden och på fastlandet.
” Det är fortfarande sommar men den lever inte längre. den har stannat av utan att vissna och hösten är inte färdig att komma”, skriver Tove Jansson.
Till  Ljusterö åker vi året runt. På vintern tänder vi en brasa och njuter av naturens skiftningar. Även så, i augusti då nätterna blir mörka kan vemodet infinna sig. Och när vi sitter på altanen och ser ut över Bensviken, och holmen där svanarna har slagit sig till ro, skänker vi Svens farfar en extra tanke. Han som i slutet på 1930-talet kom till Ljusterö ditlockad av annonsen om en tomt till salu och ett löfte om en ozonrik och hälsosam luft. Som så många andra ville han hitta en plats där det råder lugn och harmoni, en plats som idag är ett paradis för kommande generationer- barn, barnbarn, barnbarnsbarn…