Eve Ask-ålafiskaren på Österlen

Några dagar innnan midsommar är det ovanligt mycket folk vid Spraggehusen, strax utanför Skillinge. Doften av rökt sill har lägrat sig över det lilla fiskeläget: i år som under alla år har familjen Ask fortsatt med sin tradition att röka sill till midsommar.

Möten, människor och miljöer. Något som genomsyrar vår vardag på Österlen. Ofta vandrar vi längs med den sju mil långa kusten, och ett av våra favoritmål är Spraggehusen. Havet och stranden är ” en lisa för själen” för Sven, mig och Bianca, vår cockerspanielflicka- året runt. Hit går vi även för att träffa Eve Ask. Här har han sitt ”annorlunda läge”, och vad vi brukar säga till varandra : världens bästa arbetsplats. Trots att han har fullt upp, se över båten och se till att alla redskapen är intakta för nästa säsong, stannar han alltid upp och tar sig tid för en pratstund. Då och då vilar han blicken på havet.

Ofta när vi kommer till Spragge ligger stranden öde, förutom en ensam traktor vid havskanten. Solen glittrar, och från havet närmar sig en båt. Det är Eve som är på ingång. Han har varit fiskare i drygt sextio år: varje dag när vädret har tillåtit har han givit sig ut i sin öppna träbåt med en 30 hästars motor. I alla år har han fiskat på samma plats, cirka 1500 meter från land.

eve kommer in två

Väl i land står traktorn och väntar. Den är oumbärlig för Eve. Traktorn drar upp båten på sanddynerna- och drar ner den nästa gång han ska ut på havet. Det är också traktorn som drar upp vagnen med den fångst Eve får. Ungefär femtio meter från havet finns allt han behöver för att hantera fisken. Här har han sitt ” läge” en fiskebod, sina garn, ålsump med mera.
Redan som 17-åring började Eve Ask med ålfisket. I början hjälpte han sin far och farfar. 1959 övertog han sin farfars del och sedan sin fars.
Sedan dess har det blivit tuffare att fiska. Förr var det fritt fiske, men sedan 2007 krävs åltillstånd, och fiskarnas fiskedagar har begränsats. Tidigare kunde man ha garnen ute från juli till december. Nu väljer Eve att förlägga de 90 dagar han har från och med augusti till okober.
De strikta reglerna gör att många väljer bort fiskaryrket, och idag finns bara tre ålfiskare kvar på kuststräckan mellan Skillinge och Sandhammaren. En fiskare får inte heller överlåta sin ållicens till någon annan, vilket innebär att man står kvar med alla redskap.

eve två
De månader som Eve inte fiskar underhåller han sina garn. Och det är ett hantverk som inte vem som helst klarar av. Även på vintern när vi går förbi, är han på jobbet. Då står cykeln utanför skeppsboden, och man ser röken från kaminen. Det är bara att knacka på dörren, och genast ropar en röst ” kom in”. Väl inne är det varmt och ombonat, och på golvet ligger garnen utbredda.

Att fiska är ”ingen lek” . Även så, så gott som varje dag ger sig fiskarna ut i de mindre båtarna från fiskelägena där småskaligheten fortfarande finns kvar, samt i de större trålarna från Simrishamn.
På Österlen har vi träffat Eve och andra fiskare, som vi har intervjuat i vår bok Det genuina Österlen- havet, fisket och människorna. ( Artograf förlag 2008) och alla har de något gemensamt. De ger sig ut till havs, lika självklart som vi andra tar bilen eller T-banan till jobbet.
De håller också fast vid en lång tradition, för även om mycket har ändrats är tekniken, principen i stort densamma.
Och det är just människorna, såsom fiskaren i hammen, vetskapen om att Österlen och Skillinge är en levande bygd året om, som gör att vi fascineras av Österlen.

eve nät