Konsten att resa

gäss två

”Himlen är fylld av strimmor av purpur och rosa. På kvällen samlar gässen ihop sig.  Ett hundratal flyger  i klungor ned mot havet.  Det är fantastiskt.”
Orden kommer från vår danska granne Helle på Skillinge. Varje gång vi talar på telefon när vi är uppe i Stockholm ger hon en detaljerad beskrivning av de skådespel som utspelar sig vid vårt hus, och den vardag som har varit vår i snart sexton år här på Österlen. Det är lätt att tro att man blir hemmablind på alla intryck, men man tröttnar aldrig på de olika scenerna- var man än befinner sig i detta landskap.
Visserligen tar vi ofta en tur till Danmark, nu senast till Fyn. Eller tåget från Köpenhamn till Venedig. Men faktum är man behöver inte förflytta sig långt för att uppleva olika miljöer. Österlen kan liknas som ett Europa i miniformat. Ibland räcker det att resa i sina tankar.

fyn 2

 

venedig

Likt den man Alan de Botton skildrar i sin bok The art of travel, han som bodde i ett slott i utkanten av Paris. Varje vinter satt han hemma i sitt slott och drömde om de platser han ville besöka. Han läste böcker, tittade på kartor och planerade inför resan han skulle göra. Så kom äntligen den dag han packade sin väska och gav sig av. Som alltid slutade dock resan vid Gare de Nord och han återvänder tilll sitt slott.
För två år sedan skrev New York Times att Österlen är en av de mest populära resemålen i världen: i många turistbroschyrer kallas Österlen för ” Sveriges Provence” vilket kan låta som en kliché. För Österlen är mer än så, här upplever man olika platser i sina tankar: Grekland, Irland, Cornwall…

Sju lägen lika många som i det heliga talet sju, finns längs med den sju mil långa kusten. Räknat från söder till norr, efter att ha passerat Ystad, ligger Kåseberga, Skillinge och Brantevik. Efter Simrishamn kommer Baskemölla, Vik och Kivik. Och slutligen Vitemöllla.
Alla är de lika, men ändå så olika med sin egen karaktär. Ta Kåseberga till exempel. En nyårsafton vid hammen när tunga vågor rullade in gick tankarna till Dinglehalvön på Irland,där havet dånar nedanför de grönklädda hedarna. Det första land de irländska  emigranterna  skulle se efter att ha lämnat sitt hemland var Amerika. Även på Kåseberga känns det som om man befinner sig vid ” sista utposten”. Härifrån är inget land synligt, endast konturerna av Bornholm skymtar en klar dag. I århundraden har stormar och orkaner malt sönder stränderna och husägarna har varit tvungna att flytta allt högre upp på land. Bland alla fiskelägen är Kåseberga ensam om att ha en hög ås som skydd mot det oberäkneliga havet.

beach

Kåseberga och Dingle, här finns samma dramatiska  sceneri. Och inte undra på att filmer som Fjärran från vimlets yra, samt Lost Horizon med Tom Cruise och Nicole Kidman spelades in vid Dingle.Här på Inch beach, i mångas tycke en av de vackraste stränderna i världen, hade också en katolsk ärkebiskop sina hemliga kärleksmöten.
Det var även i det kapell  som ligger precis vid havet i utkanten av byn, Amy Winehouse hade en av sina konserter. Varje gång jag lyssnar på hennes låt You know I am no good, tänker jag på stillheten í kapellet, en stor kontrast mot det oroliga havet. Amy Winehouse, så skör – och stark.

På Baskemölla, under Konstrundan, träffade vi konstnären Ann- Margrete Clarén, i hennes atelje vid hamnen. Vid anblicken av de små husen som klättrar upp för Denckers backe gick tankarna till en grekisk bergsby. Och till konstnären Bryan Pearce i S:t Ives i Cornwall. Även han, hade sin atelje vid hamnen. Bryan Pearce målade naivistiskt, ofta båtar som låg upp och ned, han hade aldrig människor med i sina tavlor.
Idag har Bryan Pearce sina verk på Tate Gallery i St: Ives samt i London.En annan plats vi ofta åker till är Knäbäcken. Hit tog jag även min vän Fred, bosatt i London och som ursprungligen kommmer från Jamaica.
Det är som hemma var hans kommentar. Den fina vita sanden, och träden vars grenar sträcker sig mot havet. Ljuset och färgerna på havet….

I juli har vi haft vårt hus i Skillinge i sexton år. Redan när jag klev in i huset visste jag att det var här vi skulle bo. Och som konstnären Madeleine Pyk sa till sin vän och före detta ägaren.
”Du lämnar inte bara ett hus utan även en utsikt.”.
Här är det precis som Ulf Lundell sjunger, ett öppet landskap.
Vad gör ni där nere? Det är en fråga vi ofta får.
Ja,ungefär samma saker som Ulf Lundell skriver om i sin bok Vardagar, som Sven just nu håller på och läser och under läsningens gång läser upp några citat.
Åker till Simrishamn, till Coop, till Ystad. Inte så ofta till Kristianstad som Lundell. Han bor ju nära Kivik och förutom Simrishamn är Kristianstad hans närmaste stad.
Ger pengar till mannen som sitter vid Systemet, och vid ICA i Borrby. Inte en femhundring som Lundell, men det har blivit några hundralappar genom åren.

Vi åker också till Buhres på Kivik och köper fisk.
Hälleflundra och räkor, serverad med kokt potatis och örtagårdssås. På sommaren öppnar rökeriet även på Skillinge. Här finns färdigstekt strömming som de raska pojkarna som jobbar där låter oss beställa i förväg. Ibland äter vi dem ljumma på grovt bröd med en öl. Ja, det känns som om vi går i varandras fotspår, Lundell och vi.

Sommar som vinter njuter vi av det landskap han så poetiskt beskriver i sin bok.
Nu i juli skiftar vetet i olika gyllene toner. Då och då rör de sig i vinden, precis som vågorna i havet. Varje år väntar man i spänd förväntan vad bonden ska så. Blir det vete, råg – eller raps såsom förra året. Då fälten låg gula och när rapsen blommade lägrade sig en doft av honung över fälten. Både färgerna och doftern var bedövande.
Även på hösten och vintern utspelas olika scener på fälten. De ligger då nakna och alla djur är synliga. Harar, rådjur och räv.
På våren vid  Gislövs hammar njuter vi av näktergalens sång. För att inte glömma koltrasten, vars sång alltid för tankarna till min mor Irmelin: den vackraste sångerna av alla tyckte hon. Och tofsvipan som varje vår bygger sitt bo på fältet, och som vi otaliga gånger har sprungit ut på och stoppat bonden med sin traktor. Han har nu märkt ut platsen med en röd flagga.

raps
Och visst kan tungsinnet infinna sig, särskilt under vintermånaderna då sommargästerna har åkt hem och endast vår granne Helle är här.
En vinter arbetade jag här nere, tog bussen till Ystad nere vid Skillinge torg, klockan sju varje morgon, och sedan hem vid fyra . Det var mörkt när man åkte och mörkt när man kom hem.
Då kändes det stundtals ensamt, och dystra tankar kunde växa sig starkare. Inte ens tonerna av Chet Baker, eller min vän Dino Coccias Blow me a kiss kunde skingra tankarna. Så förflöt tiden, och en kväll när jag satt och åt middag kom plötsligt en traktor utanför huset, där satt bonden och vinkade. Äntligen vår, och en påminnelse om att det finns  fler människor i byn.
På Österlen har man tid att tänka och minnas, och leva i nuet. Och även om saker ibland känns tunga, blir det som ibland kan kännas konstigt och komplicerat på något sätt mer naturligt här. Många gånger när jag saknar nära och kära går jag ner till Hortan, den lilla viken i Skillinge.Ge mig ett tecken, säger jag  till havet. Och även om viken ligger öde, de flesta fåglar, svanar, änder, måsar har slagit sig till ro, dyker alltid någon fågel upp, och gör en lov över havet…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s