The Unseen Archive-Alec Byrne

I kristider föds ofta kreativitet. Något vi alla har känt av de senaste månaderna under den rådande pandemin. Länder såsom England, Spanien, Italien har tvingats i lock down och man har hittat nya sätt för att vardagen ska kunna fungera. På en balkong i Barcelona tog en man musiken till hjälp. Varje dag spelade han olika stycken till sina grannars stora förtjusning.

Under andra världskriget spelade musiken stor roll för de allierade då musiker åkte ut och underhöll soldaterna. Allt för att hålla stridsmoralen uppe. Även efter andra världskriget förgyllde musiken människornas vardag. Bombtattackerna mot London var brutala. Kriget slutade som bekant 1945 men förödelsen lämnade stora sår ända in på femtiotalet och även under sextiotalet. Ja, London var en glädjelös stad, främst för ” The working class”. Man eldade fortfarande med kol och det var ofta kallt och dragigt i husen. Det fanns inte heller mycket att roa sig med. Teatrar och fina restauranger som the Ritz, the Savoy var bara förunnade de rika och välbärgade. Att mingla på något party på något femstjärnigt hotell var en avlägsen dröm för många människor.

På sextiotalet började det dock hända saker i London, musikmässigt. Ja, det var som en explosion. Om det berättar Alec Byrne i sin bok The Unseen Archive. Mellan sextio – och sjuttiotalet har han dokumenterat Londons rock and rollscen. Han kom även artisterna nära och har tagit många personliga porträtt. Genom sina bilder fångar han den kreativitet som fanns inom musiken, mode med mera.
I förordet till boken berättar Alec hur han kom till London från Irland 1958 och växte upp i södra London på Brixton Hill. Det var även där jag träffade Alec första gången, genom min vän Dino Coccia, musiker. Han berättar hur London genomgick en förändring. Efter att ha slutat skolan lyckades han spara ihop pengar så att han kunde köpa en vespa. Den var inkörsporten till ett jobb som budpojke för Keystone, en av de då största agenturerna i London. Hans uppdrag var att leverera bilder till de stora tidningarna på Fleet Street.Han ville dock själv vara en del av rock and rollscenen – som fotograf. 1966 lyckades han få ett inträdespass för NME, New Musical Express till olika gigs i London, till Marquee bland andra. Där artister som Rolling Stones, Led Zeppelin, Beatles, The Who, Kinks, Cream med flera spelade.

David Bowie

Foto: Alec Byrne The Unseen Archive


I boken berättar han bland annat om hur han promenerade med David Bowie i Hyde Park. en varm solig dag. Liksom Alec växte Bowie upp i Brixton i södra London. Som alltid ville Alec inte stressa de artister han skulle fota. Nu gick de i parken och småpratade, om ” Space Oddity” med mera. Det är som att se en film när man lyssnar på den skivan, menade Alec. Bowie lyssnade intresserat och berättade att för honom fanns det ett nära samband mellan musik och teater…
Själv hann jag snudda vid denna tid då alla nya artister intog Londons rockscen. Dino tog med mig till jazzklubbarna på Kings Road, samt till den allra största: Ronnie Scotts. 1973 anlände jag till Tillbury, London, med två fullpackade resväskor. Fast besluten att skaffa mig ett jobb och stanna i denna världsmetropol. Min första lägenhet var i Brixton, ett område där många västindier hade slagit sig ned, främst från Jamaica, Barbados…. Öar där England sedan länge hade haft sina kolonier. Utan att överdriva, kan jag säga att jag var den enda personen från Sverige som bodde där.
Brixton var en plats dit många taxichaufförer undvek att åka till sent på kvällarna.
På den gata jag bodde på, Leander Road var det dock stilla. Där fanns en pub, en grönsaksaffär, slaktare, tobaksaffär. Ja, de affärer som finns i varje kvarter i London, var du än bor.

Vid ett tillfälle var min familj på besök.
Min mormor fann genast vägen till saluhallen vid Brixton Market, Electric Avenue. Där kunde hon gå i timmar och botanisera bland frukter och grönsaker. Med en blandning av engelska och svenska kunde hon göra sig förstådd. Sent på eftermiddagarna kom hon hem fullastad med tomater, meloner, mangos i bruna papperspåsar. Hon var även fascinerad av västindierna, hur de talade.
” Det låter som om de har sitt eget språk. Det låter som musik”, noterade hon.
Idag vallfärdar människor till det globala Brixton.
Liksom andra platser i South of London är det nu trendigt att bo där. I nio år bodde jag i London.
De första åren rörde jag mig mest runt Clapham och Brixton. Min vän mrs Coccia, Dinos mor, bodde vid Abbeville Road, tills hon gick bort för några år sedan, vid 96 års ålder. Jag kan fortfarande sakna våra samtal i köket över en kopp te.
På sjuttiotalet var inte Sverige med i EU och att få arbetstillstånd var inte att tänka på.
Jag jobbade på Chelsea Market vid Kings Road.
Där hade Dino en studio där olika artister hängde.
Vid ett tillfälle var jag på The Greyhound i Barnes, med några irländska vänner.
Där spelade Thin Lizzy, då ett okänt band. Vi gick på efterfest efter ” the gig”.

Efter att ha varit några år i London lyckades jag efter enträgna försök att få ett arbetstillstånd. Jag fick jobb som flygvärdinna och hade nu förmånen att flyga världen runt. Till New York, Toronto, Chicago, Los Angeles..
Under några veckor i början av åttiotalet besökte jag både Dino och Alec i Los Angeles.
De bodde i Hollywood Hills. Dino jobbade som musiker och hade olika gigs.
Alec var en känd paparazzi. Det fanns inte så många på den tiden. I boken Paparazzi (1993)nämns han med Daniel Angeli, Jean-Paul Dousett. Vid ett tillfälle hade han suttit gömd i en papplåda utanför sjukhuset där Priscilla Presley hade fött en son.
Alec lyckade få den första bilden.
Själv hade jag nyligen haft ett reportage i The War Cry, frälsningsarmens tidning.
Jag hade precis gått ut journalisthögskolan och skrivit en artikel om de hemlösa i London.
I samband med artikeln fotade jag en ung man som sov under broarna som tidningen publicerade. Ja, jag behöver ju inte säga vem som fick det högsta arvodet. Alec elller jag.
De båda bilderna talar för sig, och visar vad människor har för värde.

I Hollywood Hills 1985

Till sist, i The Unseen Archive finns Alec Byrnes bilder av de legendariska engelska artisterna, några har jag nämt. Alec har även fotat amerikanska artister som har inspirerat många andra musiker: Jimi Hendrix, Chuck Berry, The Doors.
Alec berättar vidare att det var en spännande tid i London, en motvikt mot tristessen efter kriget, då kreativiteten flödade och att han är tacksam att få vara en del av den tiden.
Det är även jag. Jag flyttade många gånger under åren i London: från Brixton till Kensington och Hyde Park Gardens. Och till Bloomsbury. Jag har dock alltid saknat södra London. Det var egentligen där jag trivdes bäst. Mycket tack vare kreativiten, miljön och möten med alla människor.

Läs gärna mer på alecbyrnearchive.com
London Rock: The Unseen Archive

Boken finns att köpa på nätet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s